mikaelaisraelsson

Jag ville bara skriva ett samlat "Tack" här till alla som kommenterat, skrivit eller på annat sätt hört av sig efter det förra inlägget jag skrev. Jag har läst, jag har gråtit, och jag har känt mig otroligt lyckligt lottad över hur många som har tagit sig tid att beklaga sorgen.

Tack för att ni finns. Ni vet vilka ni är.

Den 1/1 2013 somnade min älskade morfar in.

Min sorg hade varit stor oavsett när detta hade hänt. Men jag tror att det känns extra tungt just för att det blev början på det här året. Året som skulle bli det bästa i mitt liv.

Trots alla som försöker trösta, som försöker muntra upp, så känns det som om jag sitter i en låda av glas. Jag kan se glädjen, men jag kan inte ta på den. Jag kan inte känna den.

Tiden läker alla sår, det vet jag. Just nu känns det bara som att ingen tid kommer att räcka till.

I helgen kommer min kära syster hem en snabbis från Luleå. Hon fyller år nästa vecka, så vi ska passa på att fira henne nu på lördag.

En av de största anledningarna till att jag ser fram emot vår flytt är att jag kommer närmare systra mi. Det är jobbigt att ses så sällan när man är så tighta som vi är, så det här året kommer bli det bästa på länge ur den synpunkten!