mikaelaisraelsson

Fortsättning på detta inlägg.

När David väl kom tillbaka så tyckte jag att han verkade
lite konstig, men tänkte inte så mycket mer på det.

En stund senare började jag frysa, och
frågade David om vi inte skulle gå in.
”Inte än”, fick jag som svar.

Så vi stannade ett tag till, men till slut
så reste jag på mig och sa ännu en gång
att vi borde börja gå in, då jag såg att
även David hade börjat huttra.
”Jag han ta in renskinnen om du släcker
marschallerna” sa jag, men innan jag
hunnit längre än så, svarade David
”Vi måste stanna en liten stund till”.

Jag fattade ingenting, och började
undra varför han betedde sig så konstigt.
Helt ur det blå tog David sedan mina händer
och gick ner på knä. Efter det så minns jag att
mina ögon blev stora som tefat, innan
jag började skrika. Och jag skrek. Och skrek.

David bara flinade och sa till sist:
”Mikaela, vill du gifta dig med mig?”
(Han kan ha sagt något mer innan också, men det
hörde jag inte. Ni vet. På grund av att jag skrek.)

Han tog sedan fram en svart ask ur jackfickan,
vilket ledde till att jag började skrika ännu mer.
Jag trodde först att han skojjade, men när jag
insåg att han inte gjorde det så fick jag fram:
”Jag måste sätta mig ner!!!”

Han frågade om det var ett ”Ja”?
”Ja, ja, ja!” fick han till svar.
Han trädde min ring på mitt vänstra ringfinger,
och jag gjorde detsamma med hans ring.
Inte ens då förstod jag vad som hade hänt.
Ärligt talat så har jag fortfarande inte gjort det!
Det enda jag vet är att jag aldrig i mitt liv
har varit så lycklig som jag är nu.

Jag älskar dig David.
Alltid din. ♥