mikaelaisraelsson

Idag var det relativt lugnt på stationen. Jag fick hjälpa till att förbereda en hund som hade två stora bölder på kroppen inför operation, samt vara med om en avlivning. Det sjuka är att det inte ens känns särskilt jobbigt eller konstigt att titta på längre. Det känns..naturligt på nåt sätt.
Det är ju trots allt en del av livet.

På förmiddagen hände något jobbigt dock.
Det kom in en hund som jag "känner" sedan tidigare, och som jag har spenderat väldigt mycket tid med. Hon var alltså sjuk, och kom in för att operera sig. Hon hade en sjukdom som hundar brukar kunna återhämta sig från relativt snabbt, men som är livshotande om de inte opereras.

Jag blev självklart skärrad och upprörd, och medan hon väntade på att få opereras så satt jag bredvid henne och..tja..grät. Jag visste inte att jag skulle bli så påverkad. Jag menar, hon var ju inte döende eller nåt, och det var inte ens MIN hund. Men ändå satt jag där och grät. Jag kunde inte hjälpa det.

Jag ville inte ens lämna henne för att gå och äta lunch, men till slut blev jag övertalad av min handledare, som menade att jag inte skulle må bättre av att låta bli. Det var jobbigt att gå därifrån, men jag visste att min handledare hade rätt. När jag kom tillbaks från lunchen så hade de tagit in hunden i operationssalen redan. Det tog ganska lång tid, så jag fick anstränga mig hela dagen för att inte råka titta in genom fönstret till operationssalen.
Jag ville inte se henne ligga där. Det skulle bli för jobbigt.

Operationen gick bra. Dock så hann jag inte träffa henne innan hon vaknade eftersom jag hann sluta innan hennes narkos släppte,
men jag tror att hon mår bra.
Och hoppas.