mikaelaisraelsson

Idag är det exakt 3,5 år sedan som jag och David blev ihop. Så mycket har hänt sedan dess!

 

Vi har blivit vuxna tillsammans, vi har varit med om att den andre har tagit studenten, fått jobb och flyttat hemifrån. Vi har tagit körkort för bil och skoter. Vi har sjungit, spelat musik och teater. Vi har semestrat ihop, lärt känna den andres familj och släktingar. Vi har lärt oss ta ansvar, betala räkningar, laga mat och tvätta tillsammans. Vi har lämnat vår trygghet bakom oss och flyttat till en ny stad ihop. Vi har förlovat oss, och är nu mitt uppe i att planera ett bröllop.

 

Många gånger undrar jag om och hur jag hade klarat mycket av detta utan David. Mitt liv hade förmodligen sett ganska annorlunda ut om han aldrig hade kommit in i bilden. Och det hade helt säkert inte alls varit lika underbart som det är nu.

 

Jag älskar dig, hun. Mer för varje dag. ♥

 

Som rubriken antyder så har detta verkligen varit ett kärlekens år. Jag tror aldrig jag har upplevt ett år där så många i min närhet har förlovat sig! Efter att jag och David förlovade oss i mars så har inte mindre än TOLV par i vår närhet gjort detsamma! Bara två par den här veckan!! Jag själv är ju en riktig sucker för allt som har med förlovningar och bröllop att göra, så jag har verkligen haft ett bra, romantiskt år! ;D

 

Vi får väl se vad 2013 har att erbjuda, men jag har svårt att tro att det blir lika många som i år. Men den som lever får se!
Jag vet då om minst fyra bröllop som kommer äga rum nästa år i alla fall..♥

 

Idag har jag och David varit tillsammans i 3 år. Jag fattar inte att tiden har gått så fort! Det känns som igår vi satt i hans rum och han frågade om jag ville bli hans för alltid. Och jag svarade ja- utan att tveka. Redan då visste jag att han var speciell. Att det vi hade var något jag aldrig hade upplevt tidigare, och förmodligen aldrig skulle uppleva igen.

 

Vi har dessutom varit förlovade i 6 månader idag, så det är mycket att fira. Tyvärr gör vi det på skilda orter- jag i Luleå och han i Umeå. Det känns supertråkigt såklart, men det finns inte så mycket att göra åt det. Vi får fira i efterhand helt enkelt. :)

 

Nu är det dessutom mindre än 11 månader kvar till bröllopet..! I can't wait. ♥

 

Intern bild, men det får gå. ;)

Bara för att du är den finaste jag vet. ♥

De senaste dagarna har utan tvekan varit de
bästa och mest omvälvande dagarna i mitt liv.
Samtidigt har allt känts så galet overkligt!

Först NU börjar det sjunka in att jag faktiskt
är förlovad. Att David inte längre är min
pojkvän, utan min fästman! Helt sjukt.

Men nu känner jag ändå att jag har
fått ur mig det jag har velat säga, så nu lovar
jag att (försöka) sluta tjata om förlovningen.

Ringen jag fick (men även Davids ring)
valde vi ut för nästan ett år sedan.

Vi hade gått runt i 4-5 olika juvelbutiker
och testat olika storlekar och modeller,
men det slutade ändå med att vi bestämde
oss för att beställa dem från Internet.

Dels för att det skulle bli typ hälften så dyrt,
och dels för att butikerna vi besökt inte hade
ringar i det material vi (=läs jag) ville ha.

Materialet heter "palladium", och är en ganska sällsynt metall.
Den är glansig och silvervit, och har liknande egenskaper
och utseende som platina. Platina är dock mer än dubbelt så dyrt.
Palladium står emot korrosion, och missfärgas inte och oxideras
inte av syret i luften som det billigare alternativet silver gör.

Vi beställde dock inga ringar där och då, utan det
ville David göra själv när det "började närma sig".

Min ring är 3 mm bred, och Davids 4 mm.
Inuti båda ringarna står det "Jag är din pusselbit".
Det är ett uttryck som summerar vårt förhållande ganska bra.

Efter David friat (som Ni kan läsa om här och här)
så berättade han för mig att när han sa till mig
att han skulle gå iväg för att hämta sin mössa
så hade han i själva verket gått och frågat min
far ifall det var okej att han fick gifta sig med mig.

Pappa hade bara börjat flina, och sagt:
”Jag vill att hon gifter sig med någon som kan
ta hand om henne, och det vet jag att du kan.”
”Såå..är det okej alltså?” undrade David.
”Men vad tror du?” sa pappa och gav honom en kram.

Jag tyckte väl att det var skumt att han var borta
så länge bara för att hämta en mössa!
Hur som helst så smalt jag helt och hållet
när David berättade detta för mig.

Man måste ju bara älska de där karlarna! <3

Fortsättning på detta inlägg.

När David väl kom tillbaka så tyckte jag att han verkade
lite konstig, men tänkte inte så mycket mer på det.

En stund senare började jag frysa, och
frågade David om vi inte skulle gå in.
”Inte än”, fick jag som svar.

Så vi stannade ett tag till, men till slut
så reste jag på mig och sa ännu en gång
att vi borde börja gå in, då jag såg att
även David hade börjat huttra.
”Jag han ta in renskinnen om du släcker
marschallerna” sa jag, men innan jag
hunnit längre än så, svarade David
”Vi måste stanna en liten stund till”.

Jag fattade ingenting, och började
undra varför han betedde sig så konstigt.
Helt ur det blå tog David sedan mina händer
och gick ner på knä. Efter det så minns jag att
mina ögon blev stora som tefat, innan
jag började skrika. Och jag skrek. Och skrek.

David bara flinade och sa till sist:
”Mikaela, vill du gifta dig med mig?”
(Han kan ha sagt något mer innan också, men det
hörde jag inte. Ni vet. På grund av att jag skrek.)

Han tog sedan fram en svart ask ur jackfickan,
vilket ledde till att jag började skrika ännu mer.
Jag trodde först att han skojjade, men när jag
insåg att han inte gjorde det så fick jag fram:
”Jag måste sätta mig ner!!!”

Han frågade om det var ett ”Ja”?
”Ja, ja, ja!” fick han till svar.
Han trädde min ring på mitt vänstra ringfinger,
och jag gjorde detsamma med hans ring.
Inte ens då förstod jag vad som hade hänt.
Ärligt talat så har jag fortfarande inte gjort det!
Det enda jag vet är att jag aldrig i mitt liv
har varit så lycklig som jag är nu.

Jag älskar dig David.
Alltid din. ♥

Då var det gjort.
Den 18 mars 2012 förlovade vi oss- jag och David.
Jag vet att många av er är nyfikna på att veta
hur det gick till, så här har ni halva storyn!
(Det kommer en del 2 också)

I helgen har David varit med min far och bror
på ett s.k ”Skotersafari” i Sorsele/Ammarnäs.
När de var påväg hem igår så smsade David mig
och sa att han tyckte att vi borde fira när han kom
hem, i och med att det var vår 2,5-årsdag.

”Visst” sa jag. ”Vad ska vi då hitta på?”
”Picknick! Med marschaller och renskinn!” föreslog David.
Tydligen skrev han även: ”Jag vet ett place! ;)”, men
det missade jag helt! Jag återkommer till det lite senare.

Hur som helst- jag började förbereda vår picknick
genom att plocka fram lite fika och koka varm choklad.
När David sa att de snart var hemma så gick jag ut på
baksidan och bredde ut några renskinn i snön,
tände några marschaller och smsade till David att
han skulle gå direkt till baksidan när han var hemma.

”Baksidan?” undrade han.
”Ja? Jag har fixat allt!” skrev jag tillbaks.
”Men jaha..okej. Men då får vi ha picknick på
mitt ställe sen! :P” fick jag till svar.

Jag frågade om jag hade klantat mig,
och sa att jag inte hade fattat att han hade
planerat att åka till något särskilt ställe.
”Jag skrev faktiskt att jag skulle välja plats. :P”
svarade han. ”Men det går nog bra ändå!”

När han väl kom hem så satt jag på baksidan
och väntade på honom. Vi fikade och berättade
för varandra vad vi hade gjort de senaste dagarna,
och hade det allmänt mysigt. Plötsligt säger
David att han måste gå och hämta sin mössa.
Han försvinner, och blir borta mycket längre än han borde.

(fortsättning följer..)

I det förra inlägget jag skrev så tog jag upp några fysiska
egenskaper som gör att jag kan få upp ögonen för en kille.

Men det finns såklart även andra egenskaper
(personlighet, talanger osv) som kan göra
att jag intresserar mig för någon.

Att jag tycker om musikaliska killar har jag nämnt tidigare.
Men jag har märkt att det finns en annan grupp av
killar som jag tydligen inte heller kan hålla mig borta ifrån.

Nämligen nördar.

Många uppfattar benämningen "Nörd" som något
negativt- det gör inte jag. Jag är av den uppfattningen
att en nörd är en person som är otroligt bra på något.
Det finns två kategorier av nördar:

1. "The Braniacs"- dessa killar är fruktansvärt smarta,
   och kommer t.ex ihåg sådant som man lärde sig i högstadiet
   (vem gör det liksom?). De är inga killar som man
   skulle vilja möta i Jeopardy direkt.

1. "The Gamers"- dessa killar kan såklart också vara väldigt
   smarta, men har valt att fokusera på annat än Matte E- nämligen
   TV-/och dataspel. Och hey, det är väl inget fel med det.
   Alla har vi våra olika intressen.

Jag vet inte vad det är för makt de här killarna har över mig,
men något är det i alla fall. Sjukt intressant.

Och jag är alldeles förträffligt glad för den nörd jag fick i slutändan! ♥

OBS! Varning för ytligt inlägg!

Jag blev lite inspirerad av det HÄR inlägget.
Kände att jag ville berätta för er vilken typ av kille
jag vanligtvis faller för (bara för att jag kände för't).

Observera dock att jag för närvarande har ett förhållande,
och att jag inte har några planer på att byta pojkvän. Ever. ;)

Men i alla fall- here I go.

Utseendemässigt så finns det några saker som jag ofta dras till:

1. Att han är längre än mig. Kan jag ha 12-centimetersklackar
   och ändå vara kortare än honom är det ett fett plus.
2. Att han har fina händer. Det är väl en
   definitionsfråga visserligen, but still.
3. Att han har snygga armar, gärna med ytliga vener/blodkärl.
   
   Självklart kan detta omkullkastas helt om man träffar en kille
   som har alla dessa egenskaper men som är ett pucko,
   på samma sätt som att man kan träffa någon som saknar
   dessa egenskaper och ändå är helt awesome.
   
   Det ena utesluter inte det andra liksom.
   
   Otroligt nog så råkade pojken jag blev kär i ha
   alla dessa egenskaper. Men det var nog bara tur.
   
   
   Bilden togs på Unite förra året av Rakel Granlöf.

5 saker som gör mig ännu mer övertygad
om att jag har världens bästa pojkvän:

1. Det faktum att han TYCKER OM att dammsuga, och
   ofta erbjuder sig att göra det när jag ska städa mitt rum.
   (Han vet att dammsugning är det värsta jag vet)
   
   
2. Det faktum att han manglade en hel hög med lakan
   igår så jag slapp, bara för att han såg hur less jag var.
   
   
3. Det faktum att han klev upp kl 7.30 med mig imorse
   och gjorde frukost till oss båda, trots att han inte
   behöver åka till jobbet förrän kl 14.30 i eftermiddag.
   
   
4. Det faktum att hade gräddat plättar till oss
   när jag kom hem på min lunchrast idag.
   
   
5. Det faktum att han ofta gör allt detta och tusen
   andra saker utan att jag ens behöver be honom.
   
   If that ain't love, I don't know what is. ♥

Jag vet inte varför, men det verkar ligga i en kvinnas
natur att vara svag för musikaliska killar.
Detta gäller naturligtvis även mig.

Det spelar nästan ingen roll vilken typ av instrument de
kan spela (men jag måste väl erkänna att gitarr,
piano och saxofon får hjärtat att klappa extra hårt).
Kan han dessutom sjunga så är det kört.

När jag då ser min kära pojkvän stå på scen
och spela på sin gura så får jag väldigt svårt att
fortsätta bete mig som den någorlunda sansade
kvinna jag gärna vill utge mig för att vara.

Jag skulle kunna jämföra det med att David vore
Justin Bieber, och jag vore en skrikande, trettonårig flicka.

Det. Är. Så. Pinsamt.

Men å andra sidan är det väl ett kärt besvär också.
Jag menar, jag kunde ju inte vara mer stolt över honom
än när han står på scen och gör det han älskar.
Det gör mig glad i hela hjärtat.


Världens bästa musikaliska pojke. ♥

Läste just detta inlägg och förundrades
över det faktum att 118 118
kunde veta bättre än jag.

Mikaela frågar:
"Vad heter min nuvarande pojkvän?"

118 118 svarar:
"David. Detta är statistiskt sannorlikt, och blir ännu
mer självklart när man tittar på betydelsen;
"Den älskade"! Killar som heter David brukar
i allmänhet vara synnerligen trevliga och se
väldigt bra ut, så det måste väl vara så han heter?
Hälsningar 118 118."

Min dåvarande pojkvän hette inte David,
men vi vet ju alla hur det slutade..;P


Han blev visst min David till slut. ♥

---

Undrar du varför jag publicerar en massa gamla inlägg?
Klicka HÄR!