mikaelaisraelsson

"Jag längtade efter varenda dag i resten av mitt liv
för jag visste att du skulle vara där."

Just i denna stund sitter jag och läser en blogg
tillhörande en tjej vars pojkvän gick bort i höstas.
I veckor och månader har hon skrivit ett inlägg nästan varje dag.
Alla handlar om honom.

Om saknaden, om smärtan, om ilskan, om förnekelsen och besvikelsen.
Om allt de fick göra och allt de hade sett fram emot.
Om allt han aldrig skulle få uppleva.
Om allt DOM aldrig skulle få uppleva..

Det går inte att läsa utan att bli påverkad- utan att bli uppriven.
Ingen hade kunnat förutse det.
Inte han, inte hon, inte någon.

Det är det som skrämmer mig.

Det är när döden kommer så nära inpå som man
verkligen börjar reflektera över sitt eget liv.
Jag tänker på allt och alla i min närhet.
Jag tänker på min familj, mina vänner, på David..♥

Om något sådant hände någon av dem så vet jag
ärligt talat inte hur jag skulle reagera.
Jag vill inte ens tänka tanken.

Livet är flyktigt.
Döden är abrupt.

Så mycket vet jag i alla fall.
Därför försöker jag att varje dag vara tacksam för allt jag har.
Även fast det är svårt ibland.
Det är så mycket lättare att vara otacksam över allt man inte har.
Och det suger.