mikaelaisraelsson

Idag var det för en gångs skull förmiddagen som var mest händelserik. Det kom in en liten vovve som hade en knöl (tumör) i midjan. Den var ungefär lika stor som min knytnäve. Inte roligt. Hur som helst så skulle den opereras, och då frågade jag veterinären om jag fick titta på, och det fick jag. Det var den första "riktiga" operationen jag var med på. Tidigare har det varit mest mindre ingrepp och behandlingar.

Det var galet spännande och intressant att titta på! Jag trodde än en gång att jag skulle bli illamående eller behöva gå ut, men det gick hur bra som helst! Efter ett tag såg veterinären dock att tumören var nästan lika stor inuti hunden som utanpå, samt att den hade vuxit runt ryggraden. I det skedet finns det inte så mycket man kan göra för att rädda hunden, så han ringde och pratade med ägarna som beslöt att de ville att vi skulle låta hunden somna in.

Det var nog det bästa beslutet de kunde ha fattat. Tumören hade vuxit sig så stor på så kort tid att den förmodligen bara skulle fortsätta att komma tillbaks hur många gånger man än opererade bort den, vilket skulle innebära mycket onödigt lidande för hunden bara för att förlånga dess liv med kanske bara ett par månader.

Det var lite ledsamt dock eftersom det var en fin hund, plus att den var ganska ung. Därför kan jag förstå att det var ett svårt beslut för dem att fatta. Men samtidigt är döden ändå något som drabbar alla, och något som de flesta djurägare förr eller senare kommer att behöva handskas med.

När hunden hade somnat in fick jag lov att ta hand om den, och plocka bort efter operationen helt själv. Det känns ganska bra att de anförtror mig med ett sånt jobb efter så kort tid.

Jag hoppas att de känner att jag vet vad jag håller på med.