Morfar.
Den 1/1 2013 somnade min älskade morfar in.
Min sorg hade varit stor oavsett när detta hade hänt. Men jag tror att det känns extra tungt just för att det blev början på det här året. Året som skulle bli det bästa i mitt liv.
Trots alla som försöker trösta, som försöker muntra upp, så känns det som om jag sitter i en låda av glas. Jag kan se glädjen, men jag kan inte ta på den. Jag kan inte känna den.
Tiden läker alla sår, det vet jag. Just nu känns det bara som att ingen tid kommer att räcka till.
Jag vet hur ont det gör, som att en del av en själv dör. Man sitter i en bubbla precis ovanför allt annat, tittar ner på sitt liv men är inte riktigt med på riktigt. Jag lovar att det blir lättare, men det tar tid. Man måste skratta trots att det inte är äkta, för till slut känner man riktig glädje igen. Och man måste gråta, för tårar är så otroligt viktigt för sorgebearbetningen. Jag hoppas du kan finna styrka ur sorgen. Det du känner nu, kommer ge dig styrkan du behöver för att klara av andra prövningar senare i livet. Det bästa som kommer ur en förlust, är att man vet att personen har det bra. Din morfar sitter nog i himlen och vinkar till dig. Stay strong. Kram från mig
<3 Du vet var jag finns om du behöver prata.
